Hoppa till sidans innehåll

Fysträning för barn

”Allsidighet som grund, lek som form, glädje och långsiktig utveckling som mål”. Meningen är myntad av Michail Tonkonogi, nestor inom fysisk träning och en central figur i Skåneidrottens barntränarsatsning. Nedan berättar Tonkonogi kring vikten av allsidig träning.
  • Uppdaterad: 2016-06-07 15:47

I dagsläget är det välkänt för alla att allsidig, lekfull och åldersanpassad fysisk aktivitet är en absolut nödvändig förutsättning för barnens normala fysiska, psykiska och sociala utveckling. Det är i barnaåren man grundlägger sina motions- och kostvanor och lägger grunden för sin framtida hälsa genom hela livet, t ex i form av ett starkt skelett och ett stort och starkt hjärta. Fysisk träning för barn är ett oerhört spännande och dynamiskt kunskapsområde som utvecklas i en snabb takt. Vi vet mer och mer om hur en åldersanpassad fysisk träning för barn ska bedrivas. Men träning för barn och ungdomar är också ett område där myter och ingrodda begrepp har under lång tid fått regera mer än på något annat område. För att kunna resonera kring barnträning behöver man därför klargöra några centrala begrepp, dess innebörd och förhållande till varandra.

 

 

Allsidighet 
Både ur den idrottsliga och ur den etiska synvinkeln är begreppet ALLSIDIGHET det mest grundläggande när det gäller barnträning. Detta begrepp har dock ofta misstolkats och missuppfattats under åren. Som en tränare eller ledare inom barnidrotten bör och ska man bedriva en seriös, genomtänkt och välplanerad träning som syftar till att barnen ska kunna nå de högsta möjliga prestationer. Allt annat vore helt enkelt ojust mot barnen. Men även om man syftar till högsta resultat inom sin respektive gren så ska man träna barnens alla förmågor och kvalitéer, även sådana som inte är betydelsefulla inom den aktuella idrottsgrenen.

 

Anledningen till detta är bland annat att man helt enkelt aldrig vet vilka barn som kommer att stanna inom idrottsgrenen och vilka som kommer att söka sig vidare till andra idrotter. Allsidig träning skapar förutsättningar för barn att så småningom hitta den idrottsgrenen som passar bäst för barnets individuella förutsättningar och där de högsta resultaten kan nås. Det är ganska karakteristiskt att i den gamla sovjetiska idrottsbibeln - Platonovs storverk ”Idrottens teori” och även i läroplanerna för de sovjetiska idrottsskolorna uttryckligen står det att även sådan träning som kan inverka negativt på 
prestationen i den egna idrottsgrenen MÅSTE bedrivas om det behövs för barnens allsidig och harmonisk utveckling. Allsidigheten får aldrig offras, den utgör grunden både för barnets individuella utveckling och inte minst för idrottsliga framgångar inom den egna idrottsgrenen. Det finns inget motsatsförhållande mellan en seriös, målinriktad och ambitiös träning inom en specifik idrottsgren 
och allsidighet i träning. Tyvärr, används ofta argumentet om allsidighet i träningen som en ursäkt för att göra träning med barn till en lekstuga för amatörer, där personer utan vare sig idrottslig eller pedagogisk kompetens och utbildning åtar sig arbete med barnen. Det är ju så enkelt, bara barn rör på sig så är det ju bra, eller? Konsekvensen av oplanerad och ogenomtänkt träning blir att barn går miste om den möjligheten att lära sig korrekt rörelseteknik som den höga motoriska inlärningsförmågan under barnaåldern erbjuder. Är det etiskt försvarbart att beröva barnen den möjligheten? Den ingrodda inställningen att träning av barn varken kräver planering, struktur eller kompetens hos tränare bör ändras.

 



Lek som en grundläggande form för barnträning 
Inte sällan för man fram en åsikt att träning för barn ska vara en lek och att prata om en strukturerad och genomtänkt träning när det gäller barn är därför irrelevant. Man kan helt och hållet hålla om att all träning för de yngre barnen ska bedrivas i form av lek då leken är deras naturliga sätt att vara och att lära sig. Frågan om formen ska dock inte blandas ihop med frågan om träningens innehåll. Frågan om vilket innehåll man fyller lekarna med är av helt annan dimension och är minst lika viktig för en optimal och till barnens behov anpassad träning. En kreativ tränare eller idrottsledare ska både veta vilken träning som är lämplig att bedrivas med barn i en viss ålder och kunna hitta roliga och stimulerande former för denna träning. Formen för barnträning ska vara lek, innehållet för barnträning ska vara åldersanpassad och genomtänkt. Något motsatsförhållande mellan dessa två föreligger inte. 

 

Glädjefylld idrott 
De flesta är nog överens om att träning för barn och ungdomar ska vara glädjefylld. Det är ju en grundläggande förutsättning för att barn ska stanna kvar inom idrotten överhuvudtaget. I dagens värld med dataspel och Internet i kombination med ungdomarnas allt större realtidsfokus är idrotten utsatt för en mycket hård konkurrens. Vad innebär då en glädjefylld idrott? Utöver de uppenbara sociala aspekterna på denna fråga (umgänge med kompisar, att få vara med i ett sammanhang mm) som ofta lyfts fram i olika sammanhang så finns det en del andra som betydligt mer sällan kommer upp 
i diskussioner men som förefaller vara mycket betydelsefulla. En sådan aspekt är idrottslig utveckling och progression. Anledningen till att dataspel har en sådan attraktionskraft för barn och ungdomar är att de bygger på att man hela tiden kommer till nya nivåer, nya banor, nya möjligheter. Det är därför det är roligt – det är kul att känna att man hela tiden utvecklas och blir bättre. Ett barn som tränar under kvalificerad ledning och bedriver optimal, åldersanpassad träning kommer sannolikt att utvecklas inom sin idrottsgren och kommer därför att uppleva att idrottande är glädjefyllt. Det barnet som råkar hamna i händerna på en tränare som tycker att hennes/hans enda uppgift är att få barnen att röra sig kommer med all sannolikhet inte att uppleva den positiva idrottsliga utvecklingen. Hur kul är det för ett barn att fortsätta träna om man inser att man håller på vecka efter vecka och inte blir bättre? Då är det mycket roligare med dataspel som ju bygger på att man hela tiden blir bättre. För att få varje barn att uppleva idrotten som glädjefylld krävs det kompetenta tränare med förmågan att bedriva en allsidig, seriös, genomtänkt och välplanerad träning som säkerställer barnens idrottsliga utveckling och därmed varaktighet i deras idrottande. Verkligheten visar med all tydlighet att inga 
infrastruktursatsningar kan kompensera för bristande tränarkompetens när det gäller att få barn att stanna kvar inom idrotten. Det är färre barn i Skåne som spelar fotboll idag när det finns 51 konstgräsplan i regionen än när det bara fanns en. Nio av tio barn provar någon gång att utöva en föreningsidrott. Trots detta sjunker antalet idrottande barn i Sverige. Barn hoppar av idrotten när de 
inte längre tycker att det är glädjefyllt att idrotta och det är knappast glädjefyllt om man inte utvecklas. 

En annan uppenbar förutsättning för att barn ska uppleva idrotten som glädjefylld är att idrottsutövningen är säker. Det är ju näppeligen glädjefyllt att bli skadad. Enligt Socialstyrelsens rapport skadas 60 000 barn per år i vårt land under idrottsutövning så pass alvarligt att de behöver vård, vilket kan jämföras med 25 300 barn som årligen skadas i trafiken (Socialstyrelsens rapport, Artnr 2011-2-13). Denna rapport omfattar endast akuta idrottsskador. Förslitningsskador som man vet utgör den största delen av idrottsskador ingår inte i statistiken, vilket gör siffran ännu mer skrämmande. Den absolut främsta orsaken till skador är felaktig träning som inte tar hänsyn till barnens förutsättningar. Varje skada hos barn kan betraktas som ett misslyckande, ett tecken på att träningsprocessen inte var optimalt planerad och genomförd. Genomtänkt träning som utgår ifrån barnens fysiologiska, psykologiska och sociala förutsättningar är ett villkor för en säker och glädjefylld idrottsutövning.

 

 

 

Långsiktighet 
Att ta hand om ett barns fysiska träning är ett stort ansvar, oavsett om man gör det i sin roll som tränare eller som en idrottsförälder. Den träning som man bedriver (eller underlåter att bedriva) med 
ett barn idag påverkar barnets hälsa och utveckling på väldigt lång sikt. Detta innebär att träningsupplägget för barn och ungdomar ska styras av de långsiktiga målen för individens utveckling. Det är, därför, oroande att rapporter om föreningar som sätter barntävlingar i fokus, om hetsjakt på rankningspoäng i tennis redan i tio-elvaårsålder börjar mer eller mindre bli en vardagsmat.Strävan att uppnå tävlingsframgångar i barnålder innebär oundvikligen att man frångår den progressionen och den specifika, optimala ordningsföljden av träningsstimuli som föranleds av ickelinjäritet i barns och ungdomars fysiska och psykiska utveckling och som krävs för en långsiktig, harmonisk utveckling och höga idrottsprestationer på seniornivå. Att försöka maximera tävlingsprestationer hos barn är sannolikt det bästa sättet att misslyckas med att ta fram duktiga idrottare. Anledningen är väldigt enkel – de egenskaper som krävs för att vinna en tävling på barnnivå är oftast helt andra än de som krävs 
för att prestera bra på seniornivå. Judo kan i detta fall användas som ett bra exempel. Man har kunnat visa att de judobrottare som vinner EM och VM på juniornivå är de som är bäst på liggande brottning, medan de som vinner tävlingar på seniornivå är de brottare som är bäst på att kasta sina motståndare 
i stående brottning. Om man hårddrar det så kan man i princip betrakta judo på junior- och på seniornivå som två olika idrottsgrenar. Så om man vill maximera prestationen på juniornivå så ska man helt enkelt satsa på just liggande brottning på bekostnad av arbete med kastteknikerna. Priset är dock att utsikter för att lyckas på seniornivå blir minimala. Det är inte orimligt att anta att samma förhållande kännetecknar de flesta idrottsgrenarna. Man kan anta att det troligen inte är exakt samma egenskaper hos spelarna som avgör vilket lag som vinner Gothia cup och vilket lag som viner UEFA Champions League. Med andra ord, ur såväl etisk som idrottslig synvinkel är det viktigt att ha individens långsiktiga utveckling och mål i åtanke när det gäller fysisk träning för barn och ungdomar. 

Insikten i att det föreligger en inbyggd konflikt mellan satsningar på tävlingsframgångar i barnålder och långsiktig idrottslig utveckling har fått vissa forskare inom framförallt humaniora och samhällsvetenskap att komma med en rad extremt radikala förslag. Förslagen handlar bland annat om nedläggning av alla ungdomslandslag och förbud mot tävlingar för barn. Dessa extrema förslag har dock inte fått något större genomslag inom idrottsrörelsen då tävlingsverksamhet är en viktig del av den svenska idrotten. Att förbjuda tävlingar för barn är knappast ett konstruktivt sätt att lösa frågan då det inte är tävlandet i sig som är problemet utan snarare sättet att bedriva tävlingsverksamhet på. Tävlandet är för barn ett naturligt beteende, barn lär sig under tävlingar enskilt och i grupp att 
strukturera och planera sitt handlade, att interagera med varandra och att övervinna svårigheter. Vill man förbjuda tävlande för barn så blir man tvungen att förbjuda alla spontana barnlekar då de oftast innehåller tävlingsmoment. Barn älskar ju att tävla, de tävlar i allt – vem kommer först till bilen, vem 
skriker högst, vem kastar längst, vem… ja, ni vet säkert… Hur ska man göra då? 
Jo, det gäller att variera tävlandet, att göra inte bara träning utan även tävlande ALLSIDIGT. Under författarens uppväxt tränade han judo och tävlade varenda helg. Men varje helg ändrade man reglerna. Ena gången gynnade reglerna de barn som var rörliga, lätta, snabba. Andra gången var det de tyngre, starkare barnen som hade fördelen. Det gjorde att varje barn, oavsett om man var spinkig 
eller överviktig, fick vid något tillfälle stå högst upp på pallen med en medalj om halsen och känna sig bäst och starkast. Att få uppleva denna känsla är troligen viktigt inte bara för fortsatt idrottslig utveckling utan även för barnens personliga utveckling i stort. De tillfällen då man förlorade var dock 
minst lika lärorika som när man vann. Den populära modellen med en tröstmedalj till alla barn som deltar i en tävling bygger nog på en underskattning av barnens kognitiva förmåga. Det barnet som kom sist i mål förstår att det var sist, ingen tröstmedalj kan lura ett barn. Det är istället variationen i 
tävlandet som är lösningen. Barn älskar att tävla, så låt de tävla mycket och ofta men använd fantasin och gör tävlandet variationsrikt så att varje barn får uppleva den magiska vinnarkänslan. Man behöver inte hela tiden låta barnen tävla enligt samma regler. Det går med fördel att ordna tävlingar där barn får tävla i idrottsgrenens teknik, då kan även barnen som inte är lika fysiskt utvecklade som sina kamrater få visa sina färdigheter. Att låta barn delta i tävlingar av mångkampkaraktär uppbyggda på enkla idrottsliga grundformer (stafetter, hinderbanor med element av friidrott, gymnastik, mm) vore ett utmärkt sätt att säkerställa allsidigheten i träningen. I forna Sovjet fanns det ett nationellt system där en viss prestationsnivå i sådana mångkampstävlingar (GTO-systemet) var ett krav för att få avancera till nästa tävlingsnivå i sin respektive idrottsgren. Detta system säkerställde att tränare inom alla idrottsgrenar var tvungna att bedriva inte bara grenspecifik utan även allsidig fysisk träning med 
sina unga adepter. Precis som för vuxna ger tävlandet barnen spänning och lustfyllda upplevelser. Det gäller att ta vara på barnens lust att tävla för att säkerställa allsidigheten i träningen och för att utveckla de egenskaper och förmågor som kommer barnen till godo i såväl idrotten som i livet i stort, såsom kampviljan, förmågan att koncentrera sig och att övervinna svårigheter, att tåla kritik och att samarbeta.

 



Sammanfattningsvis kan man säga att det motto som återfinns i början av detta avsnitt och som är inspirerat av ”Idrotten Vill” skulle kunna användas som en snabb checklista. Inför varje planerad träningspass med barn ska man ställa följande frågor till sig själv: Tillgodoser detta pass barnens behov av allsidig träning? Har jag tänkt igenom träningens former så att den av barnen upplevs som rolig, stimulerande och glädjefylld? Vet jag vilken konkret uppgift träningspasset löser i den långsiktiga planeringen av barnens idrottsliga utveckling? Om man kan svara ”ja” på dessa frågor så är man sannolikt på rätt väg och har kommit lite närmare till att leva upp till ”Idrotten Vill” andan. 

 

 

 

Läs mer om kursen Åldersanpassad fysisk träning för barn och ungdom

 

 

Sök nästa regionala utbildningstillfälle

Skribent: Michail Tonkonogi